Antiliksomism

Visst utgör engelskan ett hot mot svenskan. Bara häromdagen såg jag i en kulturartikel någon utbrista whatever. Den som far fram på det sättet har gissningsvis bara en ungefärlig uppfattning av det engelska ordet betyder. I bästa fall. På det avsnittet bör kampen föras vidare. Med kraft. Parallellt med intrånget av engelskan sker nedbrytningen av svenskan på många andra håll och sätt. Som t.ex. med bruket av liksom. Varhelst man lyssnar viner liksom omkring en. Flera gånger i varje sats. Detta liksom betyder ingenting annat än att man inte riktigt har klart för sig vad det är man vill säga. Man vinner litet tid i förhoppning om att - liksom - komma på  vad man eventuellt skulle vilja ha sagt. Att man inte har en aning om vad man vill ha sagt är ju inte konstigt. I den situationen har vi alla befunnit oss, tror jag. En metod i det läget skulle ju kunna vara att tänka efter och formulera sig. Eller rent av hålla flabben tills man kommit på det där viktiga som man inte har rätt att beröva mänskligheten. Det som möjligen rentav skulle innebära att alla krig upphörde och lyckoriket äntligen infann sig. Betydligt bättre än en snårskog av liksom är, anser jag, en eftertänksam tankepaus. Det finns mycket annat icke önskvärt lösgodis i svenskan: typ, vahettere, kanske, nånstans känner jag. Vidare vore det väl ganska trevligt om språket kunde varieras. Måste allt vara grymt, eller fett som förstärkningar av våra adjektiv? Måste vi reduceras till tjejer och killar oavsett om vi är tre eller 88 år? Måste vi acceptera fåniga tonårsuttryck som tänk för tänkande eller tankesystem? Är det alldeles nödvändigt med den otvetydiga infantilisering som breder ut sig och verkar accepteras i de allra flesta miljöer?